Linneas författarkonst sätter ord på vårt ursprung

Långt inne i skogen vid grusvägens ände, där vågorna från sjön driver in och vindarna från Gitsfjället virvlar i fjärran, ligger tre röda stugor i olika storlekar på en kulle. Det känns nästan taget ur en saga. Den minsta stugan har fönster som vetter ut mot sjön och de gamla väggarna skyddas av ståtliga granar vid sin sida. Det här är Fjällbacka, den plats där vår välkända lokala författare skrev sina femton böcker. Den lilla stuga jag tittar på är platsen där Linnea Fjällstedt skrev historia.

Jag har träffat ett av Linneas fem barn, Kenneth, som bor på gården makarna Fjällstedt förvärvade i början på 1950-talet. Han berättar om sin mors liv, en fantastisk biografi som sätter spår hos den som får lyssna.

Linnea föddes i september år 1926 i ett primitivt hem i Stalon. Hon var ett av tre barn till Katarina Lovisa, född Sjögren, som gestaltas i Linneas första bok Hungerpesten. Linnea fick senare börja skola, vilken hon promenerade eller åkte skidor till.

– På den tiden hade flickorna och kvinnorna kjol och inte byxor, med nakna ben under, berättar Kenneth. En gång när hon var på väg hem hade hon blivit så trött av den djupa snön, så hennes bröder hade hittat henne längst vägen – vilket var bara tur, annars hade hon frusit ihjäl. (Liknande öde går att läsa om i Linneas andra bok, Ödeslotten, där Kristina [fiktivt namn] försöker ta sig över Satsfjället i snöstorm).

Linnea flyttade runt en del i landet för att arbeta som hushållerska, innan hon till slut fann kärleken vid ung ålder. Vid sjutton års ålder träffade hon maken Bror Sixten och de gifte sig i Fatmomakke. De flyttade till Storbäck, där Bror kom ifrån, men Linnea trivdes inte bra. De tittade på ett jordbruk i Umeå-trakten istället men det blev ingen affär;

– Bonden berättade att det inte behövde gödslas mycket alls för att det var så mycket blod i backen efter ryssarna som slagits där, berättar Kenneth och skrattar. Istället flyttade de till Rönnäs där jag bor än idag.

Det skrivna ordet

Linnea hade talang för mycket, bland annat att sjunga och tala baklänges – flytande. Att hon trivdes i sällskap av bokstäver är därför inget att ifrågasätta. Linnea släppte en diktsamling i mitten på 1960-talet, Ödets nornor. I bokens första dikt står följande;

Ödets nornor vill oss väva
lycka som ej nåt kan kräva.
Att vår längtan målet når
vi oss själva förutspår.
(…)
Vi vår lycka kan förstöra
och vårt eget liv förgöra
och vi önskedrömmer jämt –
ödet har vår lott bestämt

Detta beskriver vad som går att lösa om i Linneas följande böcker. Hon skildrade nybyggarlivet ur kvinnornas perspektiv; starka och tålmodiga kvinnor och deras öden. Hon ägnade mycket tid till att lyssna på människors historia, för att sedan skriva ner dem i mästerverk till böcker.

– Hon skrev om hur nybyggarna kom hit, deras vardag och hur kämpigt det faktiskt var. Det var ju också kvinnorna som fick dra det största lasset hemma, gubbarna var ju oftast borta stora delar av året på jobb där de många gånger blev lurade på pengar, berättar Kenneth.

Gustava Matilda

Linneas första roman Hungerpesten kom ut i mitten på 1970-talet och är en skildring av hennes egen mormors liv, Gustava Matilda Sjögren, som i boken benämns Matilda. Gustava gifte sig med Jonas Natanael, som inte var den snällaste av karlar. Hon försökte även fly ifrån honom, men fick lov att återvända hem. De bodde på ett nybygge i Dorris som kallades Riset, i en natur som prövade såväl kropp som själ. Livet bestod av fattigdom och svält, barnafödsel och barnadöd. I slutet av boken får man läsa om hur Jonas Natanael – inne i stugan – dör av en blixt från den tumlande åskan, vilket blev slutet för nybyggarlivet i Dorris. Barnen togs omhand och Gustava fick hjälp att komma på fötter igen i Vilhelmina.

– Dessvärre var Jonas Natanael skyldig pengar, vilket innebar att nybygget togs som betalning och Gustava förlorade alltihop – make, barn och hem, berättar Kenneth.

Vi åker till Dorris och letar oss fram efter grusvägarna för att hitta den plats där Gustava och Jonas Natanaels nybygge stått under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Idag finns inget kvar, förutom skog som vuxit upp och enstaka stenar som naturen lämnat kvar. För ett nyfiket öga är det dock möjligt att tänka sig hur vackert det ändå har varit, med höga kullar och djupa dalar. Behagligt, i den ack så torftiga vardagen.

För läsaren och betraktaren är det en balansgång mellan hopp och förtvivlan. Det som ter sig så varligt för genast tankarna tillbaka till ödet som historien faktiskt vittnar om;

”(…) men denna blick var nog för att Engelbert skulle förstå att det ännu fanns liv i modern. (…) De var våta och trötta, och nu, när hungern tog överhand, kom gråten. Även Engelbert, som dittills förmått hålla modet uppe, brast ut i hejdlös gråt. Ansvaret vilade på honom, men han kunde inte se någon väg ut ur nöden:”

Gustava blev 104 år gammal och berättade om sitt liv för barnbarnet Linnea, som blev en bok på 500 sidor. Förlaget sa dock nej, så Linnea fick korta ner boken till drygt 170 sidor och det blev startskottet för en prisbelönt karriär som författare.

Framgångsrik karriär och arv

Linnea har fått flera utmärkelser för sina böcker och hon har även synts i TV-rutan, bland annat som mor Anna i serien ”Nybyggarland”. Sagostigen i Rönnäs är också ett verk av Linnea, där hennes texter finns till målningar av Tage Lundin. Hon målade även mycket själv och Kenneth visar upp flera konstverk, som verkar ha en tydlig koppling till de historier hon skrivit om.

De konstnärliga generna har gått i arv och Kenneth tror att alla syskon har fått en beskärd del av sin mors brinnande intresse. De har också fått lyssna till många historier under sin barndom utifrån platser de har besökt tillsammans. Linnea skrev ända fram till 88 års ålder, innan hon avled 2015.

Linnea skriver historia

Den litteratur som Linnea Fjällstedt står bakom är en otrolig skatt som ska förvaltas väl. Hon berättar om livsöden som utspelat sig för mellan 100-150 år sedan, vilket inte är alldeles för långt bakåtgående historia. Hungerpesten skildrar livet för Kenneths mormors mor och inte längre bak än så. Böckerna är en ögonöppnare och sätter perspektiv på livet vi lever idag. Det är fantastiskt att läsa dessa i min soffa, i mitt varma och torra hem, i mina väl fungerande kläder med en tekopp och smörgåsar gjorda på färskt bröd och med smakrikt pålägg. Linnea har skrivit historia, hon har gett oss en inblick i hur livet såg ut i vårt närområde när de första nybyggarna kom hit. Hon berättar på ett fenomenalt och intimt sätt om var vi kommer ifrån. Detta är en del av vår historia och berättelser att föra vidare till våra barn.

Vilhelmina_svart